ET KËJXP EL FIN DEL MUNDO / 250 — ojarasca Ojarasca
Usted está aquí: Inicio / Escritura / ET KËJXP EL FIN DEL MUNDO / 250

ET KËJXP EL FIN DEL MUNDO / 250

Juventino Santiago Jiménez

Yo tenía 6 años y mi mamá había sufrido y llorado muchísimo por la muerte de mis abuelos, de mis hermanos y de mi papá. Ellos habían muerto de manera repentina, por ejemplo, una tarde, mientras mi mamá tomaba una siesta, dos de mis hermanos mayores gemelos —recién nacidos— estaban dormidos sobre un temazcal y cuando despertó mi mamá, ellos ya no despertaron jamás.
También mi mamá había llorado en repetidas ocasiones por su dolor de muelas y por ello había querido matarse. Mi hermano y yo estábamos en el patio recargados en un aguacatal, mientras mi mamá estaba sentada y veíamos cómo sufría por su dolor de muela. Lloraba y lloraba. Yo también sufría el sufrimiento de mi mamá, pero lloré poco. Y como era insoportable su dolor de muela y tampoco había médicos ni medicamentos, entonces, ella nos pidió que buscáramos un cuchillo, machete o hacha para quitarse la vida. Luego nos dijo que nos fuéramos de allí. Nosotros caminamos nuestro camino y regresamos más tarde a la casa. Cuando llegamos, yo pensé que ya estaba muerta mi mamá, pero no, aún estaba viva y parecía que había aminorado su dolor de muela porque ya estaba haciendo tortilla.
Otras veces, mi mamá había llorado bastantísimo por culpa de los coyotes, porque justo enfrente de nuestra casa, escuchábamos el aullido de una manada de coyotes cuando ya se ocultaba el Sol y estos aullidos significaban que estaban hambrientos. Mientras nosotros estábamos bien dormidos, llegaban los coyotes a atrapar y a devorar nuestras gallinas y guajolotes después de la media noche. Mi mamá salía tras ellos, pero nunca los alcanzaba, primero, porque ella salía descalza y segundo, porque era de noche.
Cuando desperté una mañana de marzo, vi que caía algo blanco del cielo. Era un polvo blanco finísimo, porque quedaba impregnado en todas las hojas de las plantas. Yo percibía que algo malo estaba ocurriendo y luego los atardeceres se tornaron en un rojo intensísimo. El cielo se veía triste y eso también aumentaba mi tristeza. Mi mamá decía que era el fin del mundo y nuevamente lloraba y lloraba. Quien lloraba con todas sus fuerzas era mi hermano menor. En las tardes nos sentábamos en una de las veredas a llorar en coro. Así transcurrieron varios días y seguía cayendo el polvo blanco del cielo, pero yo no veía que fuera el fin del mundo, porque amanecía, anochecía y, además, estábamos vivos.
Muchos años después me enteré que el polvo blanco que había caído del cielo mixe había sido cenizas volcánicas que provenían del volcán El Chichonal, ocurrido en 1982 en Chiapas. Para los hablantes zoques fue el fin del mundo porque muchos perdieron la vida. Pero el fin del mundo de mi mamá había sido el hecho de haberse quedado viuda y tener que alimentar a muchos hijos y en pobreza extrema. Pero mi papá se había encargado de regalarnos algo más valioso que todas las cosas: la vida.

 

————————————


Tëtujk ëtjs njëmëjt n’äjty. Xon ntääk n’äjty yä’äxy, xon t’ëyoowa’ koo ja’a nteetyëmëjët, ntääkëmëjët, n’äjtsyët, ntsë’jët mëët ja’a nteety ojts y’ookta’. Ëtsu’uky ojts y’ookta’, jaa ja’a Xëë n’äjty jyënajknë, jëts jajp ntääk n’äjty waan pye’kxy. Jajp ja’a xeeny —päjxjët— n’äjty tsexkixypy myä’äta’, koo ja’a ntääk ojts nyëwijy, k’at ja’a xeeny ojts y’ëknëwejnëta’.
Jëts nyëtën ntääk n’äjty mayooknaaxy tyëëts tmëyä’äxy, jëts jëpaty n’äjty këm nyëkyookä’änya’. Jam tëjamp n’itsy näjty mëët ntaana’, jam kutypywyemp ëëts n’äjty nmä’änë’kpejty, jëts ja’a ntääk n’äjty tsyëëna’, ja’y ëëts n’äjty n’ijxy koo xon tyëëts pyijkya’. Xon n’äjty tmëyä’äxy. Nyëtën ëjts n’äjty n’ëyowa’ koo ntääk tsyäätsyjyajty, waan ëjts ojts nyä’äxy. K’at n’äjty t’ëkmëtënä’äny koo tyëëts nën pyijkya’, jëts k’at tsoyëp n’äjty nyëmääja’, nyëtsoy n’äjty këtee. Jëpaty ëëts ja’a ntääk ojts x’ënëma’ jëts ja’a tsujx, mëtsyet ok pujx n’ëjxta’at, jëts ja’a ntyëkëkookä’änya’. Xyaa ëëts jëtëkojk x’ënëma’ koo muum nëjkxtët. Ojts ëëts ntu’u nyo’oy, tsuu ëëts ojts njëmpëtynyëm mää ja’a ntëjkën. Koo ëëts ojts nja’aty. Jëtën ëjts ojts njënmay, tëë ja’a ntääk ntijy nyëkyo’oknya’, k’atëm, juujktëm n’äjtynëm, tëë ja’a tyëëts n’äjty waan y’ëkëta’aky, jajp n’äjty xyëkujknë.    
Jëts jëtëkojkmë, xon ntääk n’äjty nyëtën yä’äxy koo mëy’uk myëtëkëya’, jako ntëjkjëntuunya’ ëëts n’äjty nmëtey koo xon mëy’uk myu’uta’, tëë Xëë n’äjty tyëkëënyë, yuu ja’a mëy’uk n’äjty jëkmu’jëtëp. Tëë ëëts n’äjty xon nmä’äooky, jëts ja’a mëy’uk ja’a ëëts ntsëktääk, nëää x’ëstsu’utsëta’. Xon ntääk tjëpëpooy, k’at ojts nyëjuun tkënëspääta’ jako’ n’äjty päjkwa’ts pyëtsëmy, jëts ja’a koo n’äjty nyëtën kyootsa’.
Koo ojts nmä’äpëtë’ëky ja’a mars po’, poop n’äjty kya’axëëky mëte’ep tsäjpkëxp k’aap. Jëtën n’äjty kya’axëëky extëm tsäwayën, jëts tu’ukëya’ ja’a ujtsäy ojts myäjtskëxya’. Jëtën ëjts n’äjty njowa’ tee ntijy tunanëp jatanëp, jëts koo n’äjty tsyu’ynë tsäjpsnaaxy ja’a tsäjpjoot n’äjty kya’axëëky. Jootmaapy ja’a tsäjp n’äjty kya’axëëky, jëts nyëtën ëjts n’äjty neeknaaxy njootmay. Nëm ja’a ntääk n’äjty xnëëma’ koo ja’a et këjxp, jëts jëtëkoojk jyajkyäxkojy. Ja’a n’ijtsy n’äjty neekampy yääxp. Koo n’äjty tsyu’ynë, tu’amp ëëts n’äjty n’ësyä’äxta’, jam ëëts ntsëëna’. Jëtën ojts maaytsyë ijty, koo ja’a tsäway kya’ay tsäjpjootp, k’at ëjts n’äjty jëtën n’ijxy koo et jyantsy kyëxä’äny, jako’ xyëënya’, kyootsa’, jëts jujky ëëts n’äjty nyëtënëm.
Ookampy ëjts ojts nëjowënëm mëte’ep poop ka’axëëkp jëts jam ëyuujk tsäjpjootp ojts kya’ay, wa’ ja’a n’äjty tsäway jëts jam ja’a n’äjty tsyoony mää ja’a polkan ojts pyijyën El Chichonal jam Chiapas ja’a jëmëjt 1992. Ja’a’a jä’äyët mëte’ep wenk ää ëyujk kyäjpxtëp ojts ja’a y’et kyëëxta’ jako ojts maynyaaxy y’ookta’. Net ja’a ntääk y’et ojts kyiixy koo ojts kyëookya’, jëts ja’a y’unk y’ënaak ojts maynyaaxy tmëtaany, jëts nyëk’at ojts nyëtu’uk jënkaap ojts tee tkëmëtaany. Ja’a nteety ojts tënëpëtaaka’, jëts ëëts xtëkmëtaany mëte’ep tee k’at nën tsyowa’: ja’a juuky’at.

comentarios de blog provistos por Disqus